Emma

Nu ska jag ta mig i kragen. Ordentligt den här gången. Det är ju kul att blogga. Så varför gör jag det inte? 2014 har varit ett riktigt dåligt år för mig. Jag skulle åkt till Australien och Nya Zeeland och varit borta i tre månader. Planet skulle lyft i början av december förra året men en vecka innan dess får jag reda på att min farmor har lungcancer. Farmor som är närmare mig än någon annan. Inte kunde jag åka. Jag ville vara hemma med henne. Hon behövde mig. Så jag stannade hemma och var med henne på cellgiftsbehandlingar ungefär en gång i veckan. Cancern motades tillbaka lite samtidigt som hennes kropp började ta stryk av cellgifterna och när de tre cyklerna var över slutade läkarna att behandla. Hon fick några månader att vila men de nya röntgenbilderna visade att cancern ökat igen och då fick hon cellgifter i form av tabletter istället för dropp. Detta var i juni. Jag hade planerat en tågluff på tre veckor i Europa eftersom den förra resan inte blev av men farmor var så pass dålig då att jag stannade hemma och var med henne. Cellgifterna i tablettform slog ut henne totalt, hon fick feber och var tvungen att läggas in. Och då tappade hon det mesta av sitt hår också. Det där förstår jag inte, cellgifter i form av dropp i flera månader och hon tappade knappt något hår alls och sedan två tabletter och så svisch.

 

I lördags kom jag hem från en vecka på Smögen och det var otroligt välbehövligt. Sedan min examen i juni 2013 har jag jobbat 5-6 dagar (27 helger i rad) för att ha råd att åka till Australien. Samtidigt läste jag kreativt skrivande på distans från Luleå. När jag blev hemma från min resa fortsatte jag att jobba ungefär 5 dagar i veckan samtidigt som jag var med farmor på KS nästan varje vecka. I januari åkte jag en vecka till Egypten och blev där tillsammans med David, min nuvarande pojkvän, men förutom det har det senaste året bara varit jobb jobb jobb. Att min semester i juni inte blev någon semester utan sjukhusbesök, handling till farmor, matlagning och städning fick mig inte heller att återhämta mig. Så jag är rätt så slut som artist. När jag pratade med Louise för några månader sen sa hon "man ser ju aldrig dig längre, och du är inte samma emma som förut, du är aldrig glad" och Bonni sa till mig "du har ingen glädje i dina ögon". Madde kom in på jobbet och tittade på mig och sa "jag ser till och med på ditt kroppsspråk och hela dig att du inte mår bra". Så att få vakna upp på Smögen kändes äntligen som semester. En vecka var dock väldigt kort.

Nu får farmor inga mer cellgifter eftersom hennes kropp tar för mycket stryk av dem. Så nu är det som det är och hon är smal som en sticka och jag fasar för den här hösten. Jag har liksom inte tillåtit mig att vara ledsen, jag har ju varit tvungen att vara stark för hennes skull. Imorgon går jag tillbaka till jobbet men den här veckan jobbar jag bara tre dagar, sedan ska jag få närståendepenning från Försäkringskassan i sex veckor (till att börja med) och bara vara med farmor. Jag tror att både farmor och jag behöver det.

Nu ska jag i alla fall ta upp bloggandet. Eftersom jag aldrig skriver dagbok numera så är det här den enda skriftliga ventilen jag har och jag har en känsla av att den kommer att behövas.