Min sista bussresa med Greyhound och tiden i Cairns

/ Permalink / 0

Det kändes så konstigt att kliva ombord på bussen från Townsville och veta att det var sista sträckan med Greyhound. Som jag åkt i dessa bussar! Jag har ingen aning om hur många mil det är men Australien är stort kan jag lova! Jag hade en jättebra chaufför och jag tror att vi endast var sju personer i hela bussen så jag satte mig längst fram och vräkte ut mig över två säten. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i sju timmar men jag skulle gissa på skrev dagbok, lyssnade på musik och läste bok. Gud vad jag älskar Blå Koral. Även om jag nog måste säga att den första boken, Högre än alla himlar, var snäppet bättre.

Jag kom fram till Cairns på en lördag och klockan var nästan midnatt när jag äntligen lyckats få ett hostelrum jag var nöjd med (det första var så stökigt att det inte ens gick att sätta ned sin fot någonstans utan att trampa på något (tjejer alltså!) och det andra stank urin). Jag sov några timmar och sedan gick jag upp och tog mig till hamnen för att åka ut på en dyktur i Stora barriärrevet. Jag fick en så himla bra instruktör som hette Louis. Han gick igenom allt lugnt och metodiskt innan vi skulle ned och jag som har lätt för att stuva in ny kunskap i huvudet tänkte ”det där blir en lätt match” men tji fick jag för så fort jag kom under ytan glömde jag bort absolut allt. Jag kom inte ens ihåg om man skulle utjämna trycket eller andas som vanligt när man gick upp till ytan. Vi fick prova att ta ut regulatorn och andas under vattnet och vi fick prova att slänga iväg den och plocka upp den bakom oss och det gick hur bra som helst men sedan skulle vi testa att få in vatten i masken och under ytan få ut vattnet. Då fick jag panik. Den första gången andades jag ut med munnen istället för näsan och simmade upp till ytan istället. Den andra gången fick jag in för mycket vatten i masken och simmade återigen upp till ytan. Louis kom efter och sa nu försöker vi en tredje gång och jag sa att jag inte trodde att dykning var för mig och att jag kanske bara skulle hoppa över det. Han sa kom nu vi försöker en tredje gång. Jag sa okej jag försöker en tredje gång men inte mer. Och så lyckades jag av någon outgrundlig anledning att göra det. Jag trodde att han lät mig följa med utan att göra det men när vi sågs ute den kvällen och jag talade om min teori för honom sa han ”jag skulle aldrig låta någon följa med om jag inte visste att de kunde göra det, no matter how pretty face”. Så jag antar att jag faktiskt gjorde det.

Oj vad häftigt det var! Att kunna andas åtta meter ned under vattenytan, vilken känsla! Jag lärde mig att andas lugnt och långsamt och det är antagligen någonting jag behöver lära mig över ytan också (därför jag borde yoga). Det första som hände när vi kom ned var att Louis tog mig i handen, simmade iväg med mig en bit och visade mig en haj. Så coolt! Jag trodde jag skulle bli rädd om jag såg en haj men inte alls. Och sedan såg vi Nemo vilket också var riktigt häftigt. Vi dök i kanske 20 minuter och sedan gick vi upp och åt lunch. De frågade oss om vi ville dyka igen och betala extra för det och det ville jag så efter lunch dök vi i kanske 30 minuter och då såg vi en massa stora sjöstjärnor och jag höll i en sjögurka haha. Jag var så otroligt stolt över mig som lyckades efter att ha känt en klaustrofibisk känsla och varit helt övertygad om att jag inte skulle klara av det!

På kvällen var jag helt färdig men jag ville verkligen träffa Mags som kommit ikapp så det slutade med att vi gick ut. Vi gick till Pier Bar och drack en riktigt god drink och sedan gick vi vidare till Woolsheds och slutligen gick vi till Gilligans. Precis som förra gången vi var ute kom jag hem runt två och skulle upp vid sex för att åka på en utflykt. Fy sjutton vad dåligt jag mådde på bussen upp till Cape Tribulation. Och chauffören som vi hade vägrade sluta prata. Han berättade ALLT om sitt liv. Alltså ”här brukade jag sitta och dricka kaffe när jag var ung”, ”min systers barn heter bla bla bla och hon ska föda alldeles strax så jag kanske måste svara i telefon” och ”här bodde jag 2007”. Åååh håll tyst! En tjej spydde i bussen också. Riktig höjdardag!

Cape Tribulation var vackert men alltså spindlarna! De var stora som min hand. Och de sa att det lurade tre meters pythons i djungeln. Att gå från rummet till toalatterna mitt i natten kändes sådär. Jag spenderade mestadels av dagen med en kille från Boston och vi hade det riktigt trevligt. Det var så roligt när jag ville att han skulle ta en bild på mig i ett stort hjärta gjort av grenar som hängde i ett träd och han sa något i stil med "är det inte lite sorgligt att du ska stå där själv, ska man inte så med personen man älskar mest?" varpå jag svarade "jag tycker inte att det är sorgligt alls, jag är den bästa personen jag vet". Haha hans min! Efter middagen gick jag och la mig och läste och sedan sov jag tidigt. Dagen efter åkte vi tillbaka till Cairns och efter att ha tvättat mötte jag Mags för en sen middag på Donken. Jag gav henne min hoodie eftersom hon skulle till kalla Nya Zeeland och sedan sa vi hejdå på riktigt (sorgligt!). Dagen efter det gick jag upp i ottan och tog flyget till Fiji.

Till top