Nu börjar den här resan närma sig sitt slut
I november har det gått ett år sedan vi fick reda på att farmor har lungcancer. Nu börjar den här resan närma sig sitt slut. Farmor har fram till nu bott hemma och klarat sig till stor del själv. Jag har gått på närståendepenning sedan i mitten av augusti och varit den som handlat men för bara någon månad sedan stod jag och farmor och lagade mat tillsammans. Idag orkar hon inte laga någon mat, knappt äta den. För bara någon vecka sedan började hon äntligen använda sin rollator (hon har envisats med att gå trots att hon ibland varit tvungen att ta stöd i dörrkarmar) men hon har trots det ramlat, förra veckan två gånger (då tog hon sig upp själv), i förrgår två gånger och igår en gång (då fick hon ringa på larmet). Och gårdagen var en riktigt jobbig dag.
På morgonen kom en sköterska från ASIH och tog blodtryck men hade mycket svårt att få fram det eftersom det ändrades hela tiden. Efter det kom en sjukgymnast och en arbetsterapeut som höjde farmors säng och toalett och visade hur hon skulle resa sig upp på bästa sätt. Det hjälpte och farmor gick från att inte komma upp ur sängen till att lyckas ta sig upp. Efter det kom sköterskan tillbaka med en läkare som kontrollerade blodtryck igen och frågade om farmor ville komma in till en palliativ (vård i livets slutskede) avdelning eller om hon ville vara hemma. Farmor ville vara hemma. Läkaren misstänkte hjärtflimmer och sa att hon skulle läggas in några dagar i alla fall för att undersöka det och ordinerade att hon skulle få komma till Jakobsbergs vårdavdelning. En sköterska ringer mig någon timme senare och talar om att hon bokat en planerad ambulans och att jag ska packa ihop lite av farmors kläder.
När ambulansen kommer har de inte fått någon remiss om vart de ska och gör nya tester. De tar blodtryck och EKG och meddelar att de vill åka in till akuten på KS med henne. Sagt och gjort. Jag åker ambulans för första gången i mitt liv och han som kör är supertrevlig och talar om Australien med mig. Vi kommer direkt in på akuten där det står ett team med en läkare och helt seriöst tio sköterskor runtomkring. Jag sitter där en stund och ser på alla apparater och slangar innan jag ber om vatten för att jag känner mig illamående. Efter ett tag får vi komma in till den vanliga akuten och läggs bakom ett skynke bredvid en man som var tioende minut ropar "hallå, vart är jag? vad är det här? kan jag få komma hem nu? jag känner mig mycket bättre". Där är vi i några timmar och läkaren som tog emot oss med ambulansen är den som kommer tillbaka då och då och talar med oss. Han är lugn och tar sig tid att svara på frågor och känns otroligt mänsklig. En stor eloge till honom.
De misstänker proppar i lungan och ger därför blodförtunnande. Tanken är att de ska röntga men då måste de spruta in kontrastmedel och det klarar inte hennes njurar av. Hon har ätit och druckit så ruskigt dåligt på den senaste tiden och de ger henne dropp. Läkaren säger till mig att proppar i lungan är ett hemskt sätt att dö på och att tanken är att ge massa blodförtunnande men risken med det är en blödning. Om det inte är proppar i lungan kan det vara tumören som vuxit och gjort hål på lungan. Efter några timmar kommer en kvinnlig läkare i högklackat (ett under att hon orkar jobba i sådana smala klackar!) och undersöker med ultraljud. Hennes min när hon ser att det är vätska i hjärtsäcken glömmer jag aldrig. Den manliga lugna läkaren vänder sig till mig och förklarar på det allra vänligaste sättet att nu ska de tala lite läkarspråk.
De misstänker inte längre proppar eller hål i lungan utan vätskan i hjärtsäcken förklarar hennes låga blodtryck och att hon ramlat så många gånger på så kort tid. Det är troligtvis en tumör som vuxit in i hjärtat och gjort ett hål i säcken. Den snälla läkaren säger att det går att ta ut vattnet men då ska en slang in och det är både risk- och smärtfyllt. Farmor avböjer och jag ser att läkaren tycker att det är ett klokt beslut. Läkaren säger att då är det inte lång tid kvar. Farmor säger att det är det hon vill, hon vill bara somna in. Jag frågar läkaren vad han tror när farmor inte hör. Han säger att det kan ske inatt men att det inte är sannolikt. Men han talar i alla fall om dagar eller några veckor. Jag hade frågat innan om det är en risk att man kvävs av lungcancer och han sa att i många fall blir det tyvärr så. Han säger att om man ska vara morbid så är det ett bättre sätt att dö på att hjärtat bara stannar än av kvävas till döds. Jag håller med honom.
Vid tiotiden får vi komma till N23 på Thorax och jag kände mig inte alls trygg med det bemötandet. Överallt i vården har jag mött sådana fantastiska människor, mjuka, omhändertagande, varma, mänskliga människor. Här stod en liten man och svarade bara "okej" lite kort på allt jag sa. Jag talade om att farmor bara skulle ha 5 mg Stilnoct sömntablett och ändå kom han in med 10 mg. Han lyssnade helt enkelt inte och sket i mig. När jag gick därifrån vara jag osäker på om de ens skulle ringa om hon dog.
Jag nattade farmor och pussade på henne två gånger. Jag ville inte vara för daltig för då kanske hon skulle förstå vad läkaren sagt. Jag gick hem från Thorax eftersom jag skulle behövt vänta i 15 minuter på bussen. Jag lyssnade på Lalehs Ängeln i rummet eftersom jag vet att farmor tycker att den är så fin. Och så grät jag som ett barn. Det var faktiskt ganska skönt att få gå hem i mörkret, jag har inte haft många stunder ensam med mina egna tankar det senaste året.
Idag när jag vaknade kände jag att nu är det snart slut på den här resan. På det här hemska året. Snart är det här kapitlet också över. Jag vet inte vad jag känner. Det är såklart skönt att avsluta ett hemskt år men att avsluta det betyder att farmor inte kommer att finnas mer och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till att vandra på denna jord utan den som betyder mest för en? Jag tänker på de gångerna man varit hjärtekrossad och saknat ihjäl sig efter någon. Och då har denna någon ändå fortfarande gått omkring på denna jord och andats. Man har alltid kunnat ta upp telefonen och prata med den. Och om man inte kunnat det har man ändå haft vetskapen om att den mår bra och är lycklig. Det har liksom stillat ens längtan på något underligt sätt. Men nu och hur det ska bli med farmor. Jag vet inte. Jag är livrädd. Jag är å ena sidan väldigt glad om hon får somna in så snart som möjligt för det vet jag att hon önskar, igår sa hon att hon längtade efter döden. Och det är inget liv att bara ligga still och inte ha någon ork. Farmor har alltid varit i rörelse, cyklat till kollo och tagit hand om alla blommor och grödor i sin lott. Hon älskar trädgård och växter och att måla. Inget av det har hon gjort på över ett år. Jag förstår att hon inte vill leva längre. Men hur ska jag klara mig? Jag tänker bara att jag borde säga allt jag någonsin kommer på att jag vill säga henne. Jag ska fråga alla de frågor jag någonsin kommer undra. Men ingenting mer än att jag älskar henne, är tacksam över alla år vi haft tillsammans och hur fin människa hon är kommer jag på. Kanske har ingenting annat någon betydelse såhär i slutet.
Jag är ledsen över att hon inte kommer att få vara med längre. Hon har följt mig i alla år. Hon kommer inte få vara med om jag gifter mig eller får barn, hon kommer inte veta om jag läser någon mer utbildning eller vad jag kommer jobba med, hon kommer inte få uppleva om jag skriver en bok eller hur det kommer att gå för mig i livet. Jag måste ändå försöka vara tacksam för de år jag fått med henne och för att jag haft en så himla underbar människa vid min sida. Det är svårt att känna att det räcker här men för hennes skull så måste jag känna så. Och släppa iväg henne till den där pärleporten hon sagt är öppen för henne.