Man får ha dalar även på sin drömresa

/ Permalink / 0

Jag sitter på bussen från Brisbane till Noosa nu och även fast jag har haft några riktigt bra dagar i Brisbane (har till exempel fått kramas med en koala och det var helt magiskt!) så har jag från och till känt mig orolig. Det började redan i Byron och jag tror att det är för att jag då för första gången fick tid att tänka efter och faktiskt landa. Det var första gången jag upplevde någon form av vardag på min resa. Nya Zeeland var som en slags dröm där jag bara svävade uppe bland molnen och tog små nätta språng från moln till moln. Det var underbart vackra miljöer som avlöstes av massa nya härliga människor och var och varannan dag nya spännande upplevelser. Jag var konstant glad och lycklig och jag minns att jag pratade med Lars när vi var i Sydney om detta och jag sa att jag mått nio av tio eller tio av tio under hela min tid på Nya Zeeland. Och detta även fast jag var helt utmattad och mestadels hade en hjärna som kändes som sockervadd. Vi gjorde så otroligt mycket saker hela tiden så man var bara i nuet och levde. Jag har aldrig känt mig så fri och levande som då.

Australien har blivit en rätt så stor kontrast på många plan. För det första är jag inte en del av ett sammanhang längre. Kiwibussen var en perfekt start, en grupp som följdes åt och vi behövde inte tänka på att boka hostels eller någonting då allting redan sköttes åt oss. I Australien är jag ensam. Att vara ensam behöver dock inte vara någonting negativt. Jag längtar helt seriöst efter att hinna läsa, blogga, skriva dagbok, fixa med foton, lyssna på pods (börjat med Alex och Sigge nu och lyssnat på fyra avsnitt, skrattade så jag grät på bussen tillbaka från Australia zoo när Sigge försökte förklara sin nyupptäckta kärlek till sitt barn för några människor han inte kände i väntrummet på BB och sa att han kunde ätit dennes bajs) och se de filmer jag har med mig. Jag har med mig massa sysselsättning från Sverige eftersom jag trodde att jag skulle vara ensam så mycket men oj vad fel jag hade. Jag har konstant umgåtts med människor och haft så mycket människor omkring mig hela tiden att jag till och med längtar lite efter att få vara själv och vila upp mig (du och jag Fiji!). Jag tror inte att det är att jag vill vara själv under en längre period utan det är nog bara att jag saknar egentid. Det har jag dock insett är omöjligt att få när man bor på hostel och jag får helt enkelt vänta till någon gång i kära Svedala. Att inte längre ha människor man reser tillsammans med är en stor omställning och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill hitta lugnet i mig själv och min ensamhet eller om jag vill träffa nya härliga människor att slå följe med upp för östkusten.

För det andra så är landskapet och naturen inte alls lik Nya Zeelands utan Australien är stränder- punkt. Stränderna är såklart hur vackra som helst men alltså jag tycker verkligen inte om sandstränder. Jag tror aldrig att jag gjort det för min mamma berättade hur jag stod och gallskrek när jag fick sand mellan tårna när jag var liten. Lösningen blev att hon fick lyfta upp mig i vattnet och torka mina fötter helt torra innan jag kunde sättas ned i sanden igen. Nej tacka vet jag Smögen och det karga landskapet utan ett sandkorn. Det är inte heller till sandsträndernas fördel att jag behöver smörja in mig med solskyddsfaktor 50 och de solskyddsfaktorerna jag köpt här fungerar som ett klister. Det är som att solskyddsfaktorn och sanden är två magneter som dras till varandra med en enorm kraft! Jag önskar så att jag hade min EVY från Sverige för den torkar in och lägger sig inte som en smetig hinna över kroppen men den läckte ut i min väska någonstans i öknen. Skulle någon skicka hit EVY och snus skulle jag antagligen börja gråta av lycka. Nej efter en dag på stranden har jag sand i öronen, sand i ögonen, sand i munnen, sand i hårbotten, ja sand i princip överallt. Och det är ju inte så att den är lätt att ta bort, inte ens i duschen. Okej tillbaka till landskapet. Nya Zeelands landskap går bara inte att slå och jag saknar verkligen att sitta och titta ut genom bussfönstret och bli helt hänförd.

För det tredje har jag som sagt mycket mer tid på varje ställe så jag har liksom landat mer i mig själv och resandet. Vilket är skönt på ett sätt men jag börjar också känna mig mer som den personen jag var innan jag påbörjade min resa och jag vet inte om jag gillar det. Jag känner mig inte lika fri, levande och i nuet. Jag kände mig som en härligare människa på Nya Zeeland. Kanske är det så att jag bara är utmattad. Det tar faktiskt på krafterna att resa på det här sättet. Och ska jag vara helt ärlig mot mig själv så är jag nog lite besviken på Australien. Jag har drömt om det här landet sedan jag var fjorton år gammal och gjorde ett arbete om Australien på geografin. Förväntningarna var med andra ord skyhöga. Inför Nya Zeeland hade jag inga förväntningar alls och det var kanske därför det blev så sjukt jäkla bra. Jag har ännu inte gjort Fraser eller Whitsundays och de ska vara höjdpunkterna i Australien så jag får återkomma efter det. Jag älskade i och för sig när vi var ute i öknen och såg Kings canyon, Kata Tjuta och Ayers rock. Har insett att jag är mycket mer av en naturmänniska än vad jag trodde innan, jag uppskattar något enormt att få vistas i och uppleva vacker natur (och att få fånga den genom det där perfekta fotografiet).

På ett sätt är jag extremt lyckligt lottad att jag fått träffa underbara människor som jag trivs så bra tillsammans med men på ett sätt är det jobbigt också. Jag har svårt att släppa människor som jag tycker mycket om och jag slås gång på gång hur mycket jag saknar Paul, Marcus, Frederik, Elie, Mitch och Lars. Det fina i kråksången är att jag får öva på att säga hejdå, vilket är någonting jag definitivt behöver bli bättre på. En annan sak jag saknar är att få prata engelska. I Byron hängde jag först med Josefin och Denise och efter det med fyra svenska killar vilket betyder att jag endast talade svenska (förutom när andra, icke-svenskar, var med- då pratade vi engelska såklart (det gör inte tyskarna kan jag tala om och jag blir tokig)). Min tid i Brisbane har jag spenderat tillsammans med Josefin och Denise och därav enbart talat svenska igen. Tjejerna är verkligen assköna och vi har haft svinkul tillsammans (skrattat så mycket!) så jag är inte missnöjd på något sätt utan jag saknar bara att känna att jag är på resande fot långt utanför Sveriges gränser. När bussen svängde in i Brisbane fick jag till och med ”Råsundavägen-feeling” och bara väntade på att få se Kolonnvägens busstation och känna pirret i magen när jag började nära mig Råsunda.

Jag tror också att en bidragande orsak till min oro är att jag har någonting som väntar där hemma. När jag lämnade Sverige hade jag ingenting som höll mig kvar. Självklart var det svårt att lämna min familj (speciellt mormor som börjar bli till åren) och mina vänner men jag hade inget arbete jag ville stanna kvar och utvecklas inom och ingen kärlek som brann i bröstet på mig. I ärlighetens namn så mådde jag inte speciellt bra när jag reste. Eller i januari mådde jag nog rätt så bra men hela hösten innan var riktigt tung och därför var det så skönt att få lämna Stockholm och Sverige. Nu har jag helt plötsligt någonting att komma hem till och jag ser verkligen fram emot att få flytta till Göteborg och påbörja mitt drömjobb (ska ägna ett helt blogginlägg åt detta snart). Det finns ett liv för mig hemma. Ett liv jag drömt om i många år och det pirrar till i magen när jag tänker på det. Så jag längtar nog lite efter att åka hem också. Och oron jag känner inför det är antagligen ovissheten, vart ska jag bo, hur ska det bli, tänk om jag inte trivs, kommer jag få vänner där, ska jag se EM ensam, hur kommer det vara att inte ha mina vänner nära mig längre, ska jag köpa en lägenhet eller avvakta ett tag och känna efter, ska jag verkligen köpa en katt, tänk om min blivande kärlek är allergiker och så vidare. Ja ni hör ju, det är många spretiga tankar och egentligen kan jag inte påverka någonting just nu men ändå rör tankarna sig i huvudet på mig och sprider en tunn tunn tunn orosslöja över min tillvaro. Jag var mycket mer positiv och "det löser sig" på Nya Zeeland. Tror återigen att det handlar om energi, jag är helt enkelt rätt så trött just nu. Ska ge mig själv några vilodagar nu innan Fraser. Och gå in i "the secret"-tänket ordentligt igen. Det ska jag också skriva om i mitt utlovade inlägg!

Jag förstår att det kanske låter som att jag inte mår bra men så är inte fallet utan jag mår väldigt bra! Jag skulle nog ge mig själv åtta av tio eller kanske sju av tio idag eftersom jag är rätt så trött just nu. Det är inte så att sju eller åtta är lågt på något sätt men jämfört med min ”high” på Nya Zeeland där jag mådde nio och tio hela tiden så blir det lågt. Jag ska försöka att inte jämföra (lättare sagt än gjort) utan bara ta Australien för vad det är och njuta av det. Jag hade aldrig velat byta och vara hemma just nu. Det är fantastiskt att få se nya miljöer, träffa nya människor, se massa häftiga djur på nära håll och inte behöva jobba utan att vara på resande fot. Det är otroligt häftigt och jag tror bara att jag landat i det så mycket att det är min vardag nu och att jag därmed börjar få lite (yttepyttelite) hemlängtan. Det jag ser fram emot mest förutom att få krama vänner och familj och få komma igång med mitt nya liv i Göteborg är:

Att dricka vatten SOM SMAKAR GOTT ur kranen

Att inte behöva sova med öronproppar

Att få vara ensam och inte ha människor omkring sig HELA tiden (speciellt när man sover, duschar och är på toaletten)

Toaletter som inte är ett bås utan som faktiskt är stängda (dessa toaletter består endast av väggar så om man vill kika in kan man göra det ovanifrån, underifrån och från sidorna. Det är helt sjukt. För att inte tala om att ALLA hör vad ALLA gör där inne (har i och för sig vant mig vid det nu och kan inte tänka mig att jag någonsin kommer ha några problem med att gå på en offentlig toalett i hela mitt liv igen haha))

RUTINER. Åh vad jag längtar till dess att jag kan planera mitt liv och handla mat för några dagar framöver.

Att inte behöva släpa på allt jag äger och har vart jag än ska.

Att inte behöva tänka ”får den här plats i min väska? Vad behöver jag slänga om jag köper den här?” när jag vill köpa något.

Att komma igång med träningen igen.

Kunna göra backup på bilder eftersom det finns tillräckligt med utrymme i datorn.

MARABOUS SALTA MANDLAR (come to mama!)

Jag trodde jag skulle sakna att kunna ha fler valmöjlighet på kläder och liknande men det gör mig ingenting att varva de i princip tre snygga outfits jag har att gå ut i. Jag trodde också att jag skulle längta efter att komma hem och slippa tänka på ormar och spindlar men i ärlighetens namn så tänker jag inte ens på att det finns farliga djur här längre. När jag åker hem tror jag att jag kommer sakna känslan av att vara fri allra mest. Och värmen säkert. Och att det är så lätt att hitta nya vänner. Att kunna fota magiska miljöer. Jag kommer säkert också sakna utmaningarna i allt det jag precis skrev ovan att jag längtar efter att få slippa haha.

Okej nu har jag fått skriva av mig lite och livet känns redan mycket bättre. Det kanske är så att kroppen inte kan vara uppe och sväva bland molnen hur länge som helst utan faktiskt behöver dala lite då och då för att orka med. Det kanske bara är sunt och gör att man uppskattar svävandet ännu mer. Har också passat på att ordna med alla bussresor och alla hostels upp till Cairns nu på bussen och det känns jätteskönt, äntligen ordning på torpet! Var lite problem med att jag kommer för sent med båten från Whitsundays för att hinna med bussen till Townsville men nu ändrade jag så att jag bara har en och inte två nätter i Magnetic Island och då löste det sig. Hoppsan, nu är jag redan framme och ska spana in vad Noosa har att erbjuda! 

Till top