Emma

Nu börjar det verkligen att dra ihop sig. Jag har varit ledig i snart två veckor men det är först nu jag börjar koppla. Det har varit två intensiva veckor. Först och främst har jag gjort en sexveckorskurs på sex dagar (fråga mig inte hur, jag vet fortfarande inte hur jag lyckades) men mestadels av tiden har gått åt till att träffa kompisar och familj. Och till att tvätta. Jag har nog tvättat trettio maskiner den senaste veckan. Och så har jag röjt hemma så att André får plats. Och shoppat. Solskyddsfaktor, linser för fyra månader, jeansshorts, dator (skriver från den just nu och 10tumstangentbord är inte att leka med, har nog aldrig backat så mycket i hela mitt liv), kamera och så vidare och så vidare. Jag är i princip bankrutt redan innan jag åker! Men som jag sagt hundra gånger de senaste veckorna; man lever bara en gång och man vet inte hur länge man lever. Älskar för övrigt min morbror för att han igår när vi åt middag sa "Och nu Emma så ser du till att unna dig. Det här är en once in a lifetime-resa och förstör det inte genom att gå runt och snåla. BRÄNN BARA!". Haha, exakt så sa han. Inte för att han behövt säga det till mig, jag är rätt så duktig på att bränna ändå.

 

Tränat en massa har jag gjort också. Skaffade PT någon gång i november och tänkte väl att jag skulle bli så smal och snygg och ha synliga magmuskler när jag åkte. Hej och hå! Min PT är precis så som man föreställer sig att en PT ska vara och redan under vårat första pass förstod jag tjusningen med att boxas. Och som vi har boxats! Varje gång jag kommer dit studsar jag som ett litet barn och frågar om vi ska slåss. Jag mår så bra av det! Får extremt mycket energi och är superpigg och glad hela dagen efter ett sådant pass. Så det där med att jag skulle bli smal och få magrutor, haha vilket skämt! Jag har gått UPP i vikt plus fått benmuskler och armmuskler (är för övrigt helt fascinerad av att mina armar liksom inte går in längre). Det som är positivt (jaja ben- och armmuskler är väl också nice men det är inte vad jag hade förväntat mig. träffade för övrigt en kompis jag inte träffat på flera år i veckan och han utbrast "Emma, du har ju fått lår", jaha ja, det syns så tydligt) är i alla fall att rumpan fått sig ett lyft! Och vad som är ännu mer positivt är att jag inte bryr mig längre! När jag började träna tänkte jag bara på utseendet (och ville bli av med det onda i min rygg) men nu tränar jag för att jag mår bra av det. Har mindre huvudvärk, mindre ont i ryggen, bättre hållning och känner mig piggare och gladare. Under mitt intropass frågade min PT om min träningshistorik och det enda han skrev ned var citatet "träning är det tråkigaste som finns". När han kom förbi mig på löpbandet häromdagen frågade han hur jag mådde och om jag hade någon resfeber varpå jag svarar "det här borde jag inte ge dig men jag längtar lite efter att komma hem och börja träna igen". Ni skulle sett hans min! Han tog till och med upp sin mobil och ville filma det. Jag tokvägrade att upprepa det. Såklart. På tal om träning så sprang jag min första mil under en timme idag. Det ni! Det var på ren vilja kan jag lova. Första tjugo minutrarna var okej, nästa var hemska och sista tjugo gick bara av farten.

 

På söndag flyger jag iväg. På mitt livs drömresa. Jag skulle ju åkt 2013 men två veckor innan fick vi beskedet att min farmor hade cancer. En vecka innan fick vi reda på att det var lungcancer och då avbokade jag allt. Tiden som följde var riktigt jobbig. Jag har nog fortfarande inte greppat i vilken utsträckning. Jag såg den person som betydde allra mest för mig tyna bort. Jag var med på varenda läkarbesök och varenda cellgiftsbehandling. Jag var med och höll henne i handen när hon äntligen fick somna in. Sedan var det jag som tömde hennes lägenhet, ordnade begravningen och fixade både bouppteckning och arvsskifte. Det var ett helvete. Och inte nog med det, massa annat skit hände samtidigt i mitt liv. Om det är någon som är värd att komma iväg på den här resan så är det jag. Som jag kämpat. Men nu äntligen kan jag säga att jag mår bra och jag är så redo som jag någonsin kommer att bli. Har inte vågat hoppats och tagit den här resan för given eftersom det var så nära inpå den blev inställd förra gången. Men nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar. Oj vad det pirrar i magen när jag skriver det! Åh jag känner mig typ kär, har massa fjärilar i magen!

Imorgon ska jag köra mitt sista PT-pass, jag ska bruncha med Klara, gå till min naprapat, fika med mamma och mormor, ta en promenad med Kerstin, säga hejdå till Mimmi och ordna i lägenheten med André. Och så ska jag packa. Den lilla detaljen. Och fixa podcasts. Aldrig lyssnat på en tidigare men kan tänka mig att det är skönt tidsfördriv på alla långa flyg- och bussresor, speciellt när man inte orkar läsa (kan tänka mig att jag kommer vara dödstrött/bakis vid en del resor...). 

 

Okej, välkommen tillbaka. Nu ska jag hålla den här bloggen vid liv. Instagram, facebook och snapchat i alla ära men det är här ni kommer få den riktiga uppdateringen från resan. Den fullständiga med alla mina tankar, positiva som negativa. 

 

Vi hörs!