Resan hit
Det här är så typiskt! Jag skrev ett lååångt inlägg om hela vägen hit och precis när jag tryckte publicera så försvann mitt wifi. Så nu är det bara att skriva om. Jag får helt enkelt skylla mig själv att jag inte kopierade texten först, rookie mistake. Nu skriver jag i word för att inte slösa på internet.
So here we go.
För en vecka sedan lämnade jag kalla Sverige och André följde med mig till Arlanda. Det var så jobbigt att säga hejdå till honom och jag grät en skvätt. Grät lite när jag gått igenom alla kontroller också men då var det mest lyckogråt, liksom jag kan inte förstå att jag äntligen ska få åka iväg på den här resan. Jag kände en enorm glädje och en enorm lättnad.
Flyget till Dubai gick bra och där hade jag en mellanlandning på tio eller elva timmar. Eftersom jag flyger de flesta sträckor med Emirates ordnade de en gratis hotellnatt med transfer från och till flyget. Jag sov dock inte mer än fyra timmar (och det var för lite eftersom jag bara sovit tre timmar natten innan) och sedan gick jag upp och tog en taxi som körde runt mig under en timme. På så vis fick jag se lite av Dubai också. Det var häftigt att se men det är verkligen inte min typ av miljö. Jag gillar inte det konstgjorda utan vill ha äkta och gärna naturlig natur. Jag kommer ihåg att jag kände mig rätt så liten när jag gick ut från hotellet och vinkade in en taxi i mörkret men så fort jag satte mig och började prata med taxichauffören så släppte allt och jag kände bara hur roligt det var att jag äntligen var på väg.
Jag kom till Auckland och tog en buss från flygplatsen och jag var SÅ trött. En amerikan drev med mig och sa att jag såg ut som en nickande docka där jag satt i baksätet och försökte hålla ögonen öppna. Blev avsläppt utanför hostelet Nomads och hamnade i ett rum med åtta killar och en tjej. Alltså det luktade så illa där inne. Och luften stod HELT still. Det var så sjukt varmt. Toaletterna och duscharna var gemensamma och låg lite längre bort i korridoren och herregud vad äckliga de var. Var det inte bajs så var det spya och duscharna var mögliga. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”är det såhär jag ska ha det i fyra månader? Har folk haft rätt, kommer jag inte klara det här och åka hem tidigare?” men så tog jag ett djupt andetag och gick in i den mögliga duschen.