Vrålbakis
Nu sitter vi på bussen från Tamaki (Rotoura) mot Taupo där Marcus, Paul och en massa andra ska hoppa fallskärm (jag är inte avundsjuk!). Jag är ruggigt bakis. Jag drack kanske två glas vin och två öl igår så inte sådär hemskt mycket men vi satt så himla länge i hot tubsen så jag antar att jag har brutal vätskebrist. Idag satte jag mig faktiskt längst fram i bussen och det tackar jag gudarna för. När vi kommer fram ska jag ta en powernap och sen ska jag försöka se klart The fellowship of the ring (hann se en och en halv timme innan Hobbiton så det var ju bra i alla fall) för imorgon ska vi till Mount Doom. Det kommer bli så häftigt! Ååh vad jag älskar att vara här! Det är ett så himla vackert land och det finns så mycket att göra. Jag snapade förut och sa att mina största problem i livet just nu är att jag är bakis, att jag är lite bränd och att jag aldrig får sova ut. Vilket betyder att jag har det jävligt bra! Jag har helt lämnat Sverige bakom mig och tänker inte alls på det men så fick jag en snap från Astrid där hon skrev att våren var på gång eftersom hon och hennes kompis satt utomhus (inspevt i en filt?) och fikade. Då inser man att Sverige fortfarande finns kvart och är sig likt. Själv chillar man ju runt i shorts och t-shirts varje dag. Aaah, det här är livet. Jag känner mig så fri. Vill aldrig åka hem igen. Det känns lite som att jag har levt hela mitt liv på fel sätt och helt plötsligt har jag börjat leva det precis så som det är menat att leva. F-R-I-H-E-T.