Jag har hoppat fallskärm!
Jag har hoppat fallskärm! Det är helt otroligt! Och jag älskade det! Jag hade inte ens rest mig upp från marken innan jag utbrast ”I WANT TO DO IT AGAIN!”. Det var en helt underbar känsla av total frihet. Själva fallet på över sextio sekunder var väl sådär eftersom jag hade så sjukt svårt att andas. Det roliga är att jag till och med frågade innan hur jag skulle andas och Sasa, han jag hoppade med, sa in genom näsan och ut genom munnen. Det var som totalt bortblåst så fort jag var utanför planet. Jag försökte andas genom näsan och jag försökte andas genom munnen men ingenting gick. Tror jag fick till tre korta andetag under fallet. Jag tänkte ”jaha, jag dör av att kvävas, det trodde jag inte” men sedan insåg jag att jag kan överleva att hålla andan under sextio sekunder. En annan dum sak var att jag inte njöt av vyn under fallet utan bara tittade på kameramannen som hoppade bredvid mig. Det var en mycket märklig syn att en vuxen man i röd jumpsuit ligga ”still” flytandes i luften! Men förutom kvävningskänslan och att jag inte njöt av omgivningen de första sextio sekunderna så var det helt underbart. Utan tvekan det bästa jag gjort!
Så fort fallskärmen vecklades ut försvann locken för öronen och jag kunde andas normalt igen och då bara njöt jag. Jag skrek av glädje och lättnad och jag var överlycklig. Jag fick till och med styra och det var så himla ballt, jag gjorde en 360 graders cirkel och OM det pirrade i magen då. Ja herregud, jag rekommenderar ALLA att hoppa fallskärm. Jag önskar till och med att min mormor fick uppleva den känslan. Det är så himla svårt att beskriva hur det känns men tänk er att man gör en kullerbytta i vattnet fast utan motstånd, man är lätt och fri och tyngdlös. Det märkliga är att det kändes helt naturligt att hoppa ut från planet. Jag var inte ens nervös. Alla säger att den värsta biten är när man sitter där och dinglar med benen men för mig var den biten kolugn. Jag kände mig totalt trygg med Sasa. Han hade gjort 30.000 hopp och han var en sådan där stor lugn och trygg teddybjörn (en sådan jag innan sagt att jag verkligen vill hoppa med).
Jag bestämde mig redan i bussen på väg till stället att nu har jag signat och betalat och nu är allt utom min kontroll så det är lika bra att inte tänka på det. Jag är ju både flygrädd och höjdrädd och den största anledningen till att jag ville hoppa var att jag ville visa för mig själv att jag kan göra allt jag bestämmer mig för att göra, att det sitter i mitt huvud. Whatever the mind believes the body can achieve. Och så är det. Det är jag det ultimata beviset på. Jag tror inte att någon där hemma trodde att jag någonsin skulle hoppa fallskärm. Jag visste att jag skulle göra det, jag visste bara inte att jag skulle njuta av det. Jag trodde att det skulle vara en total plåga från början till slut.
När jag klädde på mig min jumpsuit vet jag att jag kände mig orolig och sa till Sara ”I’m scared” och han sa ”Me too”. Haha det var typ det första han sa till mig. Då kändes det sådär. Sedan satt vi och pratade hela vägen upp (Mitch sa inte ett ord till sin kille och det kanske var därför han inte fick styra sin haha) och jag var så lugn. Onormalt lugn. Och glad. Ni ska se mig på min film, jag studsar innan och bara skrattar. Verkligen INTE den reaktionen jag trodde att jag skulle ha. Den gången jag faktiskt var rädd var då den första personen hoppade ut. Då luckan öppnades och den första bara svisch och var borta. Då fick jag andas in i fyra sekunder, hålla andan i fyra sekunder och andas ut under åtta sekunder. Och göra det fyra gånger. Sedan var mina nerver okej igen.
Nej alltså gör det bara! Kan jag så kan alla. Det är så otroligt häftigt! En känsla av total frihet och man flyger! Jag tänkte inte ens på att Sasa var på min rygg när jag styrde fallskärmen. Det var liksom jag flygandes. Nej så coolt bara. Gör det!