Whatever the mind believes, the body can achieve

/ Permalink / 0
Det började med att jag läste en bok som hette Munken som sålde sin ferrari. Jag läste den i ett skede i livet där jag förlorat den person som betytt mest för mig under hela mitt liv och jag hade dessutom precis valt att bryta min relation till den person som borde varit mitt största stöd under den här perioden men som var allt annat än det. Jag visste varken in eller ut och efter Munken betade jag av böcker som "Att välja glädje", "The Golden Year" och "The Secret". Det var dock främst Munken som förändrade mitt liv. I boken talar huvudpersonen om en trädgård. Tänk dig att du har en vacker trädgård som du omsorgsfullt sköter om varje dag. Helt plötsligt öppnar någon grindarna till din trädgård, klampar in och börjar hälla giftigt avfall på dina vackra blommor. Din reaktion är "stopp, vänta, vad gör du, du är inte välkommen här!". På samma sätt kan vi styra våra tankar och hålla vårt inre positivt genom att vakta våra grindar och mota bort de negativa tankar som försöker ta sig in. Självklart går man igenom tuffa perioder men att fortfarande försöka se det bra i livet gör ändå att perioden blir lättare att hantera. Innan jag läste Munken lät jag snarare mina tankar styra mig och kände mig som ett offer för dem. Nu när jag har insett att jag kan kontrollera hur jag tänker kan jag också styra hur jag mår och det har lett till att jag var fått ett så otroligt mycket bättre liv. 
 
Nästa sak jag tog med mig från Munken var när huvudpersonen återberättar om hur munken skjuter pil. Först skjuter munken vanligt och träffar mitt i prick men sedan sätter han på sig en ögonbindel. Då frågar huvudpersonen sin gamla kollega som han berättar allt detta för "vad tror du hände då?". "Ja, han sköt väl mitt i prick igen" löd svaret. "Nej, för du kan aldrig någonsin nå ett mål som du inte kan se". Precis så är det med livet. Om du inte vet vart du är på väg så kommer du heller aldrig att komma dit. Du vet dessutom inte om du har hamnat rätt om du inte formulerat målet innan.
 
The Secret gav mig också en del, även om den är bra mycket flummigare än Munken. The Secret går i alla fall ut på att det du sänder ut i universum är det du får tillbaka. Så länge du bestämmer dig för det, verkligen ser det framför dig och är övertygad om att det kommer att bli så så är det också så det blir. Jag testade den tesen många gånger under min resa och det fungerade varje gång. Bland de första dagarna på min resa hade jag missat att boka upp mig på en tur till Cape Reinga som jag fick höra talas om alldeles för sent kvällen innan. Jag bestämde mig för att sätta klockan och att jag skulle få åka med. På morgonen ställde jag mig längst fram i kön och frågade om det fanns några lediga platser. Nej, fick jag till svar. Jag stod envist kvar och tänkte att någon inte skulle dyka upp. Jag såg framför mig hur jag åkte med på turen och fick uppleva Cape Reinga. Vad hände? En person kom inte och jag åkte med.
 
I bussen på väg till Kaikoura satte jag mig längst fram eftersom jag visste att det endast fanns ett fåtal förbokade platser till att få simma med delfiner. Jag som älskar delfiner och till och med ändrat om min resrutt för att få längre tid i Kaikoura hade bestämt att jag skulle med på detta. Jag skrevs upp i början och skulle därmed få simma med delfiner. Tyvärr blev turen inställd på grund av dåligt väder och listan skickades om igen men den här gången var några andra snabbare. Det fanns fyra platser och jag blev nummer fem. Jag följde med alla andra till bokningsstället och bad om att få sättas på någon form av reservlista. Även Robb och Johannes satte upp sig på reservlistan och då jag var den enda med nya zeeländskt telefonnummer angav även de mitt nummer. Jag hade bestämt mig att jag skulle med på turen och jag var övertygad om att det skulle bli så. Under eftermiddagen gick jag runt och tänkte på hur roligt det skulle bli att få simma med delfiner igen. Jag bestämde att jag skulle få en morgontur och se soluppgången och jag bestämde också att det skulle bli tillräckligt bra väder för att valsafarit skulle bli av på eftermiddagen så att jag hann med båda innan det var dags att åka vidare. Efter några timmar ringde de från delfinstället. De sa att det fanns en plats till morgonturen dagen därpå. Jag frågade om den var till mig, Robb eller Johannes och de sa att den var till mig. När jag kom in för att betala frågade tjejen bakom disken ifall jag verkligen skulle gett platsen till Robb eller Johannes om de sagt att den var till någon av dem. Ja, det är klart, svarade jag. Gud, så snäll du är, sa hon. Du förtjänar verkligen platsen. När jag hade betalat gick jag till stranden och trots att himlen var gråmulen och all natur gick i kalla toner av blått och grått lyssnade jag på Coldplays "Don't panic" och när de sjöng "We live in a beautiful world" grät jag av lycka.
 
Innan jag åkte iväg på min resa tjatade jag till mig en fika med MQs dåvarande marknadschef. Jag har arbetat som säljare på MQ sedan 2008 och när jag läste mitt program som heter Marknadskommunikation och IT bestämde jag mig för att det är på MQs marknadsavdelning jag vill arbeta. Att MQs huvudkontor låg i Göteborg var bara ett plus, så många somrar jag spenderat på Smögen har gjort att västkusten blivit bästkusten för mig. Den dåvarande marknadschefen och jag tog en fika i Stockholm och jag var så taggad på att flytta till Göteborg när jag kommit hem från min resa. Enligt henne fanns det inga tjänster som passade mig och jag sa "men varför har ni ingen marknadsassistent, det hade varit en perfekt tjänst för mig". Hon lät inte uppmuntrande och sa "det är inte meningen att slå hål på dina drömmar men vad gör du om du inte får jobb på MQ?". Jag svarade någonting i stil med att jag ändå flyttar till Göteborg när jag kommer hem från min resa och söker jobb någon annanstans men "synd för MQ i så fall". Hon lovade att höra av sig om någonting skulle dyka upp. Två veckor in på min resa fick jag ett mail från henne där hon skrev att de sökte marknadsassistent. Jag sökte. Jag skrev ett riktigt bra mail till chefen som höll i rekryteringen och förklarade att jag var ute och reste men att jag skulle uppskatta om de kunde tänka sig att ha en intervju med mig via Skype. Det kunde de. Det hade tagit mig två timmar att enbart bifoga min ansökan i ett mail så för att få tillräckligt bra internet tog jag mig till McDonalds. Då befann jag mig i Dunedin vilket är så långt bort från Sverige du kan komma på den här planeten. Jag såg ett tomt rum och gick fram till tjejen i kassan och frågade om jag kunde få låna det eftersom jag hade en intervju. Hon gick för att fråga den ansvarige och han sa att det var okej och låste upp rummet för mig. Efter intervjun bestämde jag att jobbet skulle bli mitt. Jag såg fram emot att de skulle höra av sig igen. Några dagar senare fick jag ett mail där chefen skrev att de ville ha en andra intervju med mig. Jag svarade att jag visste en telefonkiosk i Wellington med bra internet. På morgonen samma dag som jag skulle ha telefonkiosksamtalet vaknade jag upp med fyra gnuggis-tatueringar i ansiktet. Dagen innan hade jag simmat med delfiner på morgonen, varit på valsafari på eftermiddagen och firat St Patricks Day på kvällen. På färjan över från sydön tillbaka till nordön skrapade jag bort tre stycken KISS ME I'M IRISH som satt på mina båda kinder och i pannan. Till slut gjorde mitt ansikte så ont att jag lät fyrklövern med Guinessglaset sitta kvar på näsan. "Rough night?" frågade killen i kassan. "Yes" sa jag och hällde i mig två Treo. När jag kom till Wellington hade jag inte många minuter på mig att duscha och få bort fyrklövern och det slutade med att inte ens sminket kunde dölja min röda mule. Tur att selfiekameran i mobilen inte är den bästa. Jag hade berättat om hur jag ser på livet och "whatever the mind believes, the body can achieve" för Frederik när vi gjorde Tongariro alpine crossing och han hånade mig lite och sa "det är väl bara att bestämma att du får jobbet nu då?". "Ja, de kommer att säga att jag fått det och att jag får stanna hela min resa" sa jag beslutsamt och satte fötterna i mina flipflops och begav mig mot telefonkiosken. När jag kom dit insåg jag att det stod en gatumusikant som spelade dragspel precis utanför och jag tänkte herregud hur ska vi kunna prata nu. Eftersom jag redan använt den telefonkioskens internet en gång tidigare ville den att jag skulle registrera mig men tillslut, nio minuter efter avtalad tid, kom jag in. Chefen sa att hon pratat med marknadschefen och de hade bestämt sig för att erbjuda mig tjänsten. Jag frågade "meeen...?" och hon sa "inga men". "Betyder det att jag får stanna hela min resa?" frågade jag. "Ja" svarade hon. "Men vi vill ha dig så fort du kommer hem". Jag började gråta av glädje. När jag gick från telefonkiosken tänkte jag att det här är första gången jag fått ett jobb i flipflops. Jag passerade en full britt som skrek efter mig "What are you smiling about?". Jag svarade "I just got my dream job!" och forsatte att le. Han ville fira och bjuda mig på en drink. Nej tack, sa jag och skuttade tillbaka till hostelet. Jag fick inte berätta för någon att jag fått jobbet men kunde inte låta bli att ringa mamma. Sedan berättade jag för Jossan, Robb och Matt och de följde med mig och drack bubbel och dansade till 90-talshits hela natten lång.
 
Jag var inte ett dugg orolig över att hitta boende i Göteborg och det gick faktiskt två hela månader till innan jag då jag befann mig på Fiji i mitten av maj fick höra att min kompis kompis skulle hyra ut sin lägenhet i Örgryte. Då trodde jag att Örgryte var ett dåligt område (jag trodde också Kortedala var ett bra område men det visade sig att det är precis tvärtom) men tänkte äsch jag tar det. När jag kom dit insåg jag att jag hamnat i ett riktigt flott villaområde. Tack och bock!
 
Mitt år i Göteborg blev inte riktigt som jag tänkt mig och jag valde att säga upp mig för några månader sedan. Detta till största del på grund av att min tjänst ändrades till en tjänst som jag inte är intresserad av. Jag funderade på om jag skulle flytta hem till Stockholm igen eftersom det ändå är där de flesta av mina vänner plus min familj bor. Jag var dock i Stockholm en hel del under tiden jag bodde i Göteborg och jag kände mig inte alls hemma. Jag kände mig stressad och som att jag levde ett liv som egentligen inte var mitt. Inte en härlig känsla. I början på december var jag och Elie och hälsade på Paul och Marcus i Köpenhamn och i mars åkte jag tillbaka men den gången själv. När jag åkte över bron till Köpenhamn insåg jag att det kändes som att jag var på väg hem. Den helgen i Köpenhamn fick mig att se Köpenhamn som en möjlighet. När jag kom tillbaka till Göteborg tänkte jag att jag skulle börja titta på jobb i Köpenhamn istället för i Stockholm. Jag sökte ett jobb på måndagen, de ringde upp mig på tisdagen, jag hade intervju på onsdagen, på torsdagen fick jag det och på fredagen sa jag upp mig. Jag hade inte ens boende i Köpenhamn men visste att min kompis Klaras gamla roomies sökte ny roomie och jag tänkte att jag ska bara ha det rummet. Och det fick jag. Så inom loppet av en vecka hade jag formulerat tanken om Köpenhamn och sett till att den blev verklighet.
 
Ibland måste man bara våga. Våga lita på magkänslan och våga tro på att allt löser sig. För det gör verkligen det. Sedan jag satte mig på planet mot Nya Zeeland 14 februari 2016 har jag börjat leva mitt liv fullt ut och det tänker jag göra till dess att jag tar mitt sista andetag. Jag är huvudpersonen i mitt liv och ingen annan ska få påverka hur jag lever det.
 
Nu har jag inte bloggat på ett bra tag men jag tänkte börja ordentligt igen. Jag har varit helt ledig under maj och förutom att packa och flytta saker till först Stockholm och så nu i söndags till Köpenhamn har jag hunnit umgås med människor jag älskar och hunnit hitta på en massa roliga saker. Jag kramade ur de sista dropparna ur Göteborg och fick en otroligt bra avslutning på min tid där. Jag har skapat flera nya bekantskaper och de sista månaderna befästes många vänskapliga band som jag har en känsla av kommer att vara livet ut. Under den här månaden har jag också känt mig mer kreativ än vad jag gjort på flera år. Jag vill fota och jag vill skriva. Jag tror att Köpenhamn kommer att göra mig gott. Jag känner det redan nu och jag har inte varit här i mer än 48 timmar. Jag tror att jag har kommit hem.
Till top